Ur Diamanten av Sofia Fredén
P Inte på en enda punkt har Sverige givit mig vad jag har blivit lovad. Skitland. Alltså, att inte få ett skit, det är OK, om man inte har blivit lovad ett skit, då kan man få ett skit och bli glad för det, för det var mer skit än man hade trott att man skulle få, alltså ingen skit. Det är det man fått. En massa skit. En annan sak, svenska folk, det är när man har blivit lovad.
Första punkten här, är en sorts sammanfattning skulle man kunna säga, här har jag skrivit – ’INTE ETT SKIT MINDRE ÄN DET JAG BLIVIT LOVAD’.
Vad blev det av det? Vad? Säg inte till mig att jag inte tog ansvar! Jag har utvecklat allt jag har. Inte en grej jag kan eller har, har jag inte utvecklat.
Jag har tagit ansvar för mig, och det var det ansvaret dom sa att jag skulle ta. Kolla det här, (gör ett trick), det har jag utvecklat, tänkte det skulle komma till användning nån gång! Jag kan det här också! (gör ett trick) Jag har tagit ansvar. Vad har jag fått för allt ansvar jag har tagit? Ansvar, sa dom, ska man ta för att utveckla sig själv, resten ordnar andra. Men NO MONSIEUR! Resten ordnar ingen! Det blir jävligt ensamt, det är vad det blir, med detta ansvar för en själv, och ingen jävel tar ansvar för att folk ska respektera en för allt jävla ansvar man tagit, för sin egen jävla utveckling.